Nu stänger jag av

Tårar, tårar, tårar när jag lämnat barnen till pappan. De ska iväg på semesteräventyr, där jag inte är delaktig. Där jag inte kommer att få se glittret i ögonen när det nya och spännande sker. I halva deras liv är jag inte längre delaktig. Det suger. Det suger fett!

Nu är det offknappen som gäller. Nu ska jag jobba bort detta pisstänkande och detta pissliv som jag just nu är inne i. Så nu är det hög musik och off.

 

Hur mycket ska jag palla?

Jag har inte fattat. Att ledsenheten och bitterheten banade väg för att hamna långt under igen. Jag vill inte. Jag vill inte nu. Jag var inte beredd.

 

Stanna kvar och känn

Jag befinner mig i något slags ingenmansland där bergodalbaneturen har stannat och känslorna håller en jämn nivå. Låg nivå, men jämn. Det gör mig stressad. Jag vill må bra. NU. Och gång på gång får jag hålla i mig och säga till mig själv: “Stanna kvar. Känn klart. Stressa inte.” Så lugnar jag mig för en stund. Tillåter mig att må dåligt. För en stund. Och så börjar det om. Stressen över att må bra, komma vidare.

Ibland ser jag en lösning i att hitta någon ny. Bli kär. Låta förälskelsens lycka ta över. Det lockar. Fast jag ser också att den vägen inte skulle vara den rätta just nu. Jag är inte redo. Jag måste känna klart. Göra skilsmässan klar. Inte gå in i något nytt. Gå den smala vägen denna gång.

Uppdatering: Jag tillåter mig inte alls att må dåligt. Jag bara gör det ändå.

 

Bitter surkärring

Jag känner mig ledsen över mitt liv som jag lever nu. Semestern som behöver avbrytas för att pappan ska ha barnen. För att jag på kvällen får gå och hämta mina barn när jag kommer från jobbet. Barnen borde ha varit hemma när jag kommer, som i en vanlig familj. För att pappan avslutar sms till mig med “hälsningar, pappan”. Hälsningar! Det gör mig galen. Som om vi vore några affärsbekanta.

Och jag är så bitter. Jag vill verkligen inte bli en bitter surkärring för att jag går igenom detta. Jag vill vara ödmjuk. Men jag kan inte. Jag är bara bitter.

 

Fyrpuss om storebror får bestämma

Här hemma så har vi kommit på att det är roligt att pussas alla tre samtidigt. Trepuss kallar vi det för. Häromdagen gjorde vi det lillasyster, storebror och jag. Tvärs över köksbordet. Därefter utspelas följande dialog:

 ”Mamma, om vi var fyra stycken så skulle vi kunna pussas fyrpussar.”

” Ja, det skulle vi kunna göra. Vem skulle vara den fjärde tycker du?”, svarar jag tillbaka.

“Om pappa var här så skulle han kunna vara med. Då skulle vi kunna pussas fyrpussar”

“Mmm”, säger jag. “Fast pappa och jag gillar inte att pussa varandra längre, så det kanske inte är en sådan bra idé .”

“Men mamma, när jag inte vill pussas, då brukar jag tänka att jag kan göra det i varje fall. Så skulle du och pappa också kunna tänka. För då kan vi fyrpussas!”

 

Härliga, härliga storebror! Jag är så glad för att han bara är snart fem. Hans längtan över att jag och pappan ska vara tillsammans lyser igenom vid många tillfällen, vilket ofta känns tungt. MEN han håller det inte för sig själv. Han uttrycker det han känner på sitt lilla vis. Hade han varit äldre är risken stor för att han bara stängt in alla känslor och det hade varit mycket tyngre att bära för mig.

 

Aldrig vänja mig

Jag jobbar. Jag är ledsen. Vill vara med barnen, men det är inte min vecka, så jag jobbar.

Jag läste för en tid sedan på Gabriellas sida att hon aldrig kommer att vänja sig vid att barnen är borta varannan vecka. Nu har jag ingen aning om när hon separerade men hon har i alla fall barn med nya mannen så det är ju flera år sedan. Det blir en klump i magen av hennes inlägg. Aldrig. Aldrig vänja sig. Och kanske måste det vara så. För det är ju helt sjukt att barnen som jag satt till världen bara ska vara med mig halva tiden och den andra halvan hos pappan. Nä, jag kommer nog aldrig att vänja mig heller. Acceptera kanske, men aldrig vänja mig.

 

Snart läser han!

Det händer verkligen grejer med storebror just nu. När vi var på toaletten i köpcentrat nära oss så ljudar han sig igenom: “llllååååååss döööörrrrreeen”. Så säger han triumferande: “Mamma, det står lås dörren!”

Så stor han har blivit min lilla kille.

 

Pottider

För några dagar sedan kom lillasyster på att hon kunde kissa på beställning. Vips, så var blöjorna borta! Har gått hur bra som helst. Jag fattar inte själv att det gått så lätt. Fast bestämd är hon tjejen. När vi är ute och hon behöver kissa går det inte att hålla henne i “tjejkisställning”. Nej, hon ska stå. Gärna hållandes med båda händerna i snippan. Hon har ju sett hur storebror gör!

 

Historisk dag

Idag har storebror lärt sig att cykla! Han har länge harvat runt med sina stödhjul men idag tog jag bort dem. Trodde jag skulle få springa länge bakom men det räckte med två vändor sedan for han omkring själv. Fantastiskt! Han är mycket stolt. Så även mamman.

Lillasyster passade också på. Helt plötsligt trampade hon iväg på trehjulingen. Innan har hon bara sparkat med fötterna i marken för att komma framåt. Nu kom hon på hur hon skulle trampa runt. Lillasyster håller på att bli stor. Min härliga flicka!

 

Kärlek i blicken

Jag har varit hos vännen från förr och hjälpt henne att måla om i sin hall. Hon och hennes man har varit tillsammans oändligt länge. Tillsammans har de två barn. När hon och mannen tittar på varandra ser jag kärlek. Så härligt. Efter så lång tid. Jag är glad att jag får se deras kärlek, hur det kan vara. Det ger mig hopp.