Jag har varit skild i över ett år nu. Det året det minst tar för att komma över en skilsmässa. Min blogg har handlat om hur det är att skilja sig, både som kvinna, men kanske framförallt som ensamstående mamma med två barn.
Mitt år har inte varit lätt, men nu när jag tittar tillbaka kommer jag knappt ihåg dåligt jag mådde där mitt i skiten. Så sanningen är kanske att tiden läker alla sår? Eller så väljer jag att sopa under mattan, glömma bort bara för att få möjligheten att leva igen. Vem vet?
Idag mår jag helt ok. Jag har förlikat mig med att pappan och jag inte lever ihop. Att pappan valde att leva med en annan kvinna istället. Ibland bubblar det upp en ilska hos mig över att pappan valde att ljuga istället för att berätta sanningen för mig, men oftast så går den över ganska snabbt och ersätts över en sorg att han valde den fega vägen. Denna väg som har gjort att mitt förtroende för pappan inte är så stort och att vi därför har stora kommunikationsproblem. Kanske går det över, men just nu känns detta svek som ett allt för stort hinder att överbygga.
Jag har däremot inte förlikat mig med att jag kommer att ha mina barn på deltid, vilket jag aldrig kommer att göra, och det var nog när jag insåg detta som stressen över barnen släppte som mest. Mina fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Även när lillasyster trotsar alá 3-åring eller när storebror bara snäser åt mig på 6-åringens vis.
Som ni säkert har förstått så är detta inlägg ett avslutande inlägg. Jag har inte längre så mycket att skriva om då det gäller skilsmässan. Livet tuffar på och även om jag fattar att denna skilsmässa kommer att föra med sig både toppar och dalar även i fortsättningen så kommer jag kunna greja det.
Men en sak som är säker och det är att detta år hade jag INTE klarat av utan bloggen, där jag fick möjlighet att spy ut min förtvivlan, min ilska, min rädsla och min stora sorg. Och där NI fanns (och finns) på andra sidan och har läst och kommenterat. Ni ska bara veta att ni alla har varit ovärderliga och jag kan inte nog uttrycka min stora tacksamhet för att ni följt min väg så som ni gjort. Ett stort TACK från djupet av mitt hjärta!
Så kommer jag då att blogga vidare? Jag vet faktiskt inte. Just nu finns varken tiden, lusten eller orken. Och jag vet inte heller vad jag skulle blogga om. Kanske om barnen och vardagslivet (öppet)? Kanske om det heta singellivet (tokanonymt 
)? Jag kommer i alla fall fortsätta att läsa era bloggar och kommentera lite då och då.
Många innerliga kramar till er alla!
Linda
Ps. Lite rädd är jag också för detta inlägg, det känns som om jag kastar mig ut för ett stup för att testa att mina vingar funkar som de ska. Håll i hatten, nu bär det av!
