Trött

Så trött, så trött, så trött. Han som jag pratar med en gång i veckan säger att det beror på att jag börjat släppa taget om pappan. Låter honom gå. Slutat att vara arg. Känner att det är sant som han, psykologen, säger. Jag hoppas så att det håller i sig, denna känsla av att släppa taget. Jag förstår ju att det är bara då som jag kan gå vidare med mitt liv och inte fastna i det förflutna. Från att haft några helvetesdagar djupt nere på botten känner jag återigen en gnutta av hopp. Livet kanske så småningom ordnar sig ändå. Kanske någon gång i framtiden kan jag bli lycklig igen.