Känner mig så stressad. Det kryper i kroppen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Skilsmässan äter upp mig inifrån. Jag har inte lust med någonting och kan inte ta mig för någonting heller. Varken på jobbet eller hemma. Det är på gränsen till panik. Nu är det lunch här på jobbet. Har lunchat i matsalen med de övriga på min avdelning, precis som vanligt. Men jag orkar bara sporadiskt följa och vara med i samtalen. När kaffet skulle drickas ute i det fina vädret smet jag iväg, upp till kontoret. Jag orkar inte sitta där ute med de andra. Känns för tungt. Måste då spela att allt är frid och fröjd. Och det är det ju verkligen inte. Egentligen borde jag kanske tvinga mig att vara med de andra och att inte isolera mig. Då kanske jag skulle kunna komma in i en mer positiv spiral, men energinivån för att göra det är just nu för hög.
Idag hämtar jag mina älsklingar på dagis. Brukar ju inte göra det. En hel eftermiddag och kväll med dem. Härligt. Men samtidigt finns paniken även här. Jag är numera SJÄLV med mina barn. Inte så att jag inte klarar av det för jag vet att jag är en bra mamma, men det känns jobbigt att bara vara i vardagen. Där ingen avlastning finns. Där det inte finns någon vuxen att prata med. Där tristessen finns i och med alla vardagsbestyren. Där jag är rädd för att braka ihop och inte palla, för jag måste palla för M&m:s skull.
Jag tror att ensamhetskänslan är det som triggar paniken mest. Jag hatar att vara ensam, har alltid gjort det. Jag är inte som andra som uppskattar att bara komma ifrån familjelivet och få egen tid. Jag blir stressad av att vara själv hemma. Tomt hus. Inga ljud. Blir apatiskt och får ingenting gjort. Varken för mig själv eller praktiska bestyr. Nu har jag ensamhetskänslan upptryckt i halsen, även när jag inte är själv. Min familj var mitt allt och nu ska jag lära mig att leva på ett nytt sätt. Inte så att jag vill ha tillbaka pappan. Inte alls. Skilsmässa är det bästa just nu efter allt som hänt. Känslorna för honom tog slut i och med att alla bitar föll på plats. Men tryggheten i familjekonstellationen den saknar jag.
