Idag känns det bättre. Det har vänt. Det hopplösa. Idag ser jag ljus långt där framme. Det är så skönt att komma tillbaka från att vara långt nere i skiten. Idag känner jag mig lugn. Allt kommer att lösa sig. Pappan och jag kommer kunna kommunicera så småningom. Bättre och bättre för varje dag. En dag kanske jag till och med gillar hans nya tjej. Jag hoppas det eftersom barnen kommer vara där så småningom. Och gör jag inte det så gör jag inte det. Jag kan ändå inte styra hur han ska leva sitt liv.

 

Det ska bli så skönt att flytta! Det kommer att bli mitt eget. Jag kommer att bestämma. Jag bestämmer hur städat det ska vara och är jag inte nöjd då är det mitt eget ansvar. Jag kommer att få så fint. Hemtrevligt. Jag längtar.

 

I helgen blev jag och pappan grymt osams. Och då menar jag grymt. Jag har aldrig varit så arg på honom när barnen sett på förut. Jag bara stod och skrek. Han blev rädd. Jag var så arg att jag fick säga åt honom att backa undan för annars skulle jag slå ner honom (och ja, jag är starkare…). Lillasyster kom fram till mig och sa på tvååringens lilla vis: Mamma arg! Storebror förklarade: Mamma bara arg på pappa, inte på dig och mig. Efter ett tag blev det stiltje, men fortfarande spänt. Så pass spänt att jag var tvungen att åka iväg ett par timmar. När jag kom tillbaka kunde vi sansa oss och faktiskt börja prata lite lugnare. Hela händelsen tycker jag var jättebra. Jag fick ut oändligt mycket ilska. Barnen såg på och såg att vi alla överlevde detta arga och kunde prata med varandra efteråt. Samtidigt fick jag också möjligheten att förklara för storebror varför det är bra att jag och pappan inte bor tillsammans längre. Eftersom vi bråkar så mycket. Förhoppningsvis blir det mindre bråk nu när vi delar på oss. Vilket är bra för oss alla.