Imorgon flyttar jag. En milstolpe passeras.
Igår delade jag och pappan upp alla barens leksaker. Oj, vad tungt det var. Det blev så tydligt. Dela på barnen. Jag grät mig igenom halva tiden. Pappan visade inga känslor alls. Gjorde mig ännu ledsnare. Gick igång på det och blev arg. Kändes som om han bara var glad att komma ifrån. Ifrån huset. Ifrån detta livet. Ifrån mig. Att alla våra år tillsammans inte betytt något för honom. Jag förstår någonstans att det inte är så, men varför ska det vara så svårt att visa att det är tungt för honom också?
Jag har inte varit lätt att leva med för pappan. Jag har haft, och har, stort behov av kontroll. Hållit hårt i pappan för att han inte ska smita iväg. Så hårt att han behövde bryta sig loss. Skiljas. Jag förstår att det är så i huvudet, men inte i kroppen. Inte ännu. Sommaren kommer att bli min tid för reflektion. Att se min del i skilsmässan. Sommaren kommer att bli tung. Och lärorik.
23 maj 2008 at 9:15 e m
Det ÄR jobbigt. Att dela barnens leksaker är bland det värsta. Nu har ni gjort det. Klart.
Att han inte visar att han är ledsen… fäst ingen vikt vid det. De flesta killar är såna. Det tror jag du vet också. Precis det du beskriver, frustrationen att han inte visar nåt och allt det – är precis exakt så jag upplevde det. Han bryr sig inte. Men det gör han! Vill bara inte göra det värre. Kan kanske inte visa sin sorg på samma sätt. Tjänar ingenting till. Tänker att det är värre för dig kanske.
Tänker på dig imorgon. Se det som ett stort steg och att den där milstolpen blir jävligt skön att passera.
Kram.
24 maj 2008 at 9:28 e m
Ett steg i taget.
Klokt av dig att ta eget ansvar för saker som händer.
(Och, om nu inte andra gråter när man själv gråter…kanske kan man inte bestämma åt andra när de ska visa känslor..? Man bör kanske inte kräva att andra ska gråta just de tillfällen man själv gör det.
Du vet inte om/när han gråter, mår dåligt eller hur han sover på nätterna, etc.
24 maj 2008 at 9:39 e m
Camillas lockar: Jo, jag vet att han också sörjer, på sitt sätt. Men fan vad tungt det var att samtidigt med frånvaro av känslor också dela upp leksakerna.
annac: Jo, jag fattar ju att det inte bara är hans ansvar för att vår relation inte höll. Försöker verkligen lära mig något av detta, för denna livsupplevelse vill jag ALDRIG göra igen.
24 maj 2008 at 11:12 e m
Ja och nu ser jag att jag lät lite hård i min kommentar. Sorry. Tanken med att skriva här var ju egentligen inte att kritisera utan supporta dig. Jag gjorde ju samma sak själv dessutom , tyckte att du inte skulle känna så om det där…jaja.
Imorgon är det söndag. Nya tag.
25 maj 2008 at 9:32 e m
annac: Ingen fara! Tog det inte som kritik. Tycker det är bra när kommentarerna inte alltid är så sockersöta.
Jag är en person som ibland kan behöva på lite sanningar skrivna på näsan!
9 juli 2008 at 12:39 f m
Jag läser mig bakåt genom din blogg. Spännade och bekant.
Märkligt detta med att den ena verkar vara oberörd inför så mycket, och den andra inte. och som undantaget från regeln, så är det jag mannen som gråter och hon som inte rör en min – och troligen inte sörjer utan bara blir besvärad…Men man ska nog inte bry sig, tar man inte initiativet samtidigt, så är man på olika platser i det som sker.
26 september 2008 at 10:29 e m
Oj, så likt mitt liv det känns.
Vi separerade i somras. På hans initiativ. Vi hade växt ifrån varandra. Men jag ville laga. Inte han. Han knep ihop och teg, och jag ville lösa så jag gick emot och det blev bråk. Visst känns det bekant? Tror vi har rätt liknande situationer.
I mitt fall var det han som bröt upp. Sen två veckor senare så har han hittat en annan flamma. Kruxet varför det känns så sårande var att vi hade över 10år tillsammans och barn ihop. Så jag tog för givet att han skulle vilja försöka laga förhållandet och inte bara gå vidare…
Måste vara typiskt karlar att inte visa vad de känner. Naturligtvis så finns det kvinnor också som funkar så. Men överlag tror jag vi fruntimmer vill surra och tjata och lösa saker oftare.
Men nu är det som det är. Man går en tung/ensam tid till mötes. Men jag ångrar inte tiden. Jag fick underbara barn
Man får se gobitarna när det är eländigt. Höstens alla vackra färger. För dem som har ett jobb kan man gotta sig i att man får lön. Är man frisk får man gotta sig i det. Har man bra vänner…. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Hitta det lilla….
Men nog skulle det ha kännts bättre om han hade pratat med mig om hur han kände, istället för att bara gå sin väg!