Första kvällen i lägenheten. En tomhet finns i kroppen. Och en oändligt stor trötthet. Jag tycker det är skönt att gå vidare. Hade jag varit själv utan barnen hade jag kanske varit lycklig ikväll. Men när jag tittar på mina nu sovande älsklingar så känner jag en så stor sorg över den försvunna familjelyckan. För deras skull. Att de inte får uppleva att vara med både mamma och pappa. Och för min egen skull också. Att jag nu är ensam om deras vardag. Att inte få dela deras framsteg med pappan, just där det händer.