Linda med M&m

Storebror har börjat bli hysterisk så fort vi går in i ett köpcentrum. Han vill ha allting och lite till. Tjatet haglar som spön i backen. Tjatet gör mig galen. I alla fall efter en stund. Häromdagen förklarade jag för storebror att det faktiskt finns barn i denna världen som inte har en enda leksak. Så han skulle faktiskt vara glad för att han hade en cykel som fungerade bra, trots att den saknade flames.

Några timmar senare när vi åker bil så säger storebror (teknikern):

Mamma, vet du. Jag ska göra en jättebra uppfinning. Den ska vara av järn, vara jättelång och den ska gå och svänga på. Den ska kunna trycka på en massa knappar och när den trycker, uppfinningen, så kommer jag att få alla leksaker jag vill ha i hela världen!

Var precis inne i mina barns sovrum. Storebror ligger helt utslagen på rygg. Armarna över huvudet. Benen halvvägs ut ur sängen. Jag för in en arm under huvudkudden och en under benen och lyfter honom tillbaks till ett mer säkert läge i sängen. Han grymtar bara och drar ihop sig till en boll. Jag stoppar om och klappar honom på huvudet och ger han en puss på pannan.

Lillasyster sover helt utsträckt på mage. Med armarna under kudden. Täcket har hon sparkat av sig så det ligger i en stor hög i fotändan. Jag lutar mig försiktigt fram över henne. Hör hennes andetag. Lillasyster sover lätt som en fjäder så henne vågar jag inte röra. Ännu mindre lägga på täcket. Jag får nöja mig med att höra henne.

När jag är där inne så kommer det över mig. Att jag älskar dem så vansinnigt mycket. Så stor kärlek! Jag är mållös.

Jag tänker naturligtvis på hur min nästa man ska vara. Vilka egenskaper som jag värdesätter mycket. Och snygg, framgångsrik, säker på sig själv och stark har sprungit förbi mitt huvud. Visst det vore trevligt. Men, det som absolut är ett måste är att jag vill ha en man som jag kan diskutera med. De viktiga frågorna. De frågorna som får mig att tänka. Säga att jag inte kan svara med en gång och fråga ifall jag får återkomma. Där jag får använda mitt huvud. En sådan man har jag aldrig haft. En sådan man ser jag fram emot!

Dialogen som utspelar sig just nu i vardagsrummet:

Lillastyster (till storebror): Du e dum.

Storebror: Då e du en kisskorv.

Lillasyster: Näääe. Jag e ingen kisskov.

Storebror: Jo. Du e visst en kisskorv. Kisskorv. Kisskorv. Kisskorv.

Lillasyster kommer gråtande till mig och säger: Visst e jag ingen kisskov?

Jag säger att hon visst inte är någon kisskorv, men att storebror inte är dum heller.

Vad ska jag säga. Ret på hög nivå här hemma!

Fan ta pappan! Fan, fan, fan!

När jag trodde det jobbigast var slut så kommer detta. Barnen har varit på landet med pappan. Varit borta i tre dagar och två nätter. Läggningen nu är from hell. Storebror bara grinar och grinar. Längtar efter pappan. Vill inte vara med mig. Bara pappan som gäller. Så tungt för mig och så svårt att stötta storebror som naturligtvis måste få vara ledsen och få längta efter pappan. Fan ta pappan som utsätter mig och framförallt barnen för detta.

Ska det vara såhär nu? Att barnen alltid ska bära mig sig längtan och saknad från den förälder som de inte är med just nu? Ska barnen aldrig vara hela?

Och hur ska jag kunna stötta och trösta samtidigt som jag har en stor klump i halsen av gråt? Klumpen som finns där för jag är så ledsen för allt som barnen blir utsatta för. Men klumpen finns också för att jag för första gången blir ratad till pappans favör. Det känns så tungt och jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Orättvist tycker jag också att det är. Pappan har tagit beslut som påverkar oss alla, för att han ska må bra. Men jag får ta konsekvenserna. Jag får ställa mina egna känslor åt sidan, för barnens skull. För att de ska må så bra de går. När får jag tänka på mig? Och mitt välbefinnande?

(Och vad gör jag när storebror kommer hem och säger att jag är en skata och att det är pappa som sagt det? Och det dessutom är punktering på vagnen som jag får tillbaka?)

Idag när jag gick från tunnelbanan kände jag mig glad. Glad för att himlen var så fint rosafärgad. Glad för att jag flyttat till kommunen där jag trivs. Glad för att det är så vackra hus i min omgivning. Och framförallt blev jag glad för att jag lyckats se allt detta och att jag kan känna mig glad. Även fast jag inte träffat barnen på över två dygn.

Idag kan jag känna att livet som ensamstående förälder kankse inte blir så tokigt ändå.

I bilen när vi åker till dagis på morgonen vill barnen lyssna på skivan med Astrid Lindgrens sånger. Helt ok för mig. Nackdelen är att de bara vill lyssna på två sånger. Från baksätet hörs: ”Pippi Lång, mamma!”, från lillasyster. När Pippi Långstrump är klar säger storebror ”Snickeboa, mamma!” Och så går det runt. Pippi Lång, Snickeboa, Pippi Lång, Snickeboa…. 

Häromdagen beklagade jag mig för pappan. Att det var liiite tråkigt att bara köra dessa två om och om igen. Då säger pappan: ”Ah. Nu fattar jag varför lillasyster ylar om Pippi Lång. Jag trodde hon ville sjunga den. Så jag har sjungit den, bara den, hela resan!”  Resan tar 20 minuter! Jag skrattade gott. Och i detta fall har pappan det faktiskt värre!

Idag har min bloggkompis varit hemma hos mig. Mycket trevligt. Vi har ätit middag. Pratat om våra liv och om papporna till våra barn. Vi har också upptäckt ytterligare ett intresse vi har gemensamt. Nämligen att dansa. Och viljan att lära sig ordentligt. Nu blir det till att googla efter kurser! Här ska det dansas. Helst i snygg, röd, sexig klänning!

Jag var tre år när min mamma och pappa skilde sig. När jag var fem flyttade mamma och jag till Stockholm från Malmö. Pappa blev kvar. Inte förrän nu, när jag är 36 och en skilsmässa rikare, förstår jag vilken förlust det var att mista min pappa. Visst jag träffade honom, åkte regelbundet ner för att hälsa på. Men det blev inte som det skulle kunna varit om vi bott kvar.

Nu när jag sitter uppkopplad mycket på kvällarna börjar jag hitta min pappa igen. Över nätet. Han sitter i Skåne med datorn på. Mailar till mig. Jag svarar. Förtroligheterna ökar för varje gång. Vi närmar oss varandra pappa och jag. Via ordet. Det känns så skönt och min ömhet och kärlek ökar för varje mail!

Idag börjar semestern för pappan och barnen. De har längtat efter pappan. Känner det tydligt. Det har varit en långhelg utan att träffa pappan. Pappan har säkert längtat han också. På sitt vis. Så nu börjar min längtan. Men den känns helt ok. Jobbet tar över. Jag passar på att få in många timmar på flexkontot. Äntligen kan jag jobba ikapp.

Det som slår mig om längtan är att vi nu, allihopa, alltid kommer att ha en längtan omkring oss. Jag kommer att längta efter barnen när de är hos pappan, de kommer att längta efter mig. Och omvänt då barnen är hos mig. Vi måste alla vänja oss vid att en längtan alltid kommer att vara närvarande på det ena eller andra sättet. Det känns sorgligt men jag förstår att det måste bli så.