Idag börjar semestern för pappan och barnen. De har längtat efter pappan. Känner det tydligt. Det har varit en långhelg utan att träffa pappan. Pappan har säkert längtat han också. På sitt vis. Så nu börjar min längtan. Men den känns helt ok. Jobbet tar över. Jag passar på att få in många timmar på flexkontot. Äntligen kan jag jobba ikapp.
Det som slår mig om längtan är att vi nu, allihopa, alltid kommer att ha en längtan omkring oss. Jag kommer att längta efter barnen när de är hos pappan, de kommer att längta efter mig. Och omvänt då barnen är hos mig. Vi måste alla vänja oss vid att en längtan alltid kommer att vara närvarande på det ena eller andra sättet. Det känns sorgligt men jag förstår att det måste bli så.
