Fan ta pappan! Fan, fan, fan!
När jag trodde det jobbigast var slut så kommer detta. Barnen har varit på landet med pappan. Varit borta i tre dagar och två nätter. Läggningen nu är from hell. Storebror bara grinar och grinar. Längtar efter pappan. Vill inte vara med mig. Bara pappan som gäller. Så tungt för mig och så svårt att stötta storebror som naturligtvis måste få vara ledsen och få längta efter pappan. Fan ta pappan som utsätter mig och framförallt barnen för detta.
Ska det vara såhär nu? Att barnen alltid ska bära mig sig längtan och saknad från den förälder som de inte är med just nu? Ska barnen aldrig vara hela?
Och hur ska jag kunna stötta och trösta samtidigt som jag har en stor klump i halsen av gråt? Klumpen som finns där för jag är så ledsen för allt som barnen blir utsatta för. Men klumpen finns också för att jag för första gången blir ratad till pappans favör. Det känns så tungt och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Orättvist tycker jag också att det är. Pappan har tagit beslut som påverkar oss alla, för att han ska må bra. Men jag får ta konsekvenserna. Jag får ställa mina egna känslor åt sidan, för barnens skull. För att de ska må så bra de går. När får jag tänka på mig? Och mitt välbefinnande?
(Och vad gör jag när storebror kommer hem och säger att jag är en skata och att det är pappa som sagt det? Och det dessutom är punktering på vagnen som jag får tillbaka?)
28 juni 2008 at 6:23 e m
Fråga honom vad du ska göra. Använd honom som bollplank även i de svåra grejenra. Låtsas som om han inte är inblandad, säg att du inte vet hur du ska reagera, men att du blir förvånad och dyster. Säg att du inte vill ha tillbaks trasiga grejer och inte vill att barnen ska behöva höra SÅN SKIT.
Åh jag blir jättearg. Vilken bebis han är.
Han måste fan vara med och ta ansvar för hur den här skiten utvecklar sig.
Och du måste våga fråga honom.
Inte gömma dig.
28 juni 2008 at 8:40 e m
annac: Tack för dina kloka kommentarer. Som alltid!
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig. Kontaktade pappan direkt. Han fattade inte vad jag pratade om. Tror i och för sig inte att han säger att jag är en skata till barnen, men det kan ju vara så att storebror överhört ett samtal som pappan haft. Angående vagnen så har pappan säkert inte märkt någonting. För han lägger inte märke till sådana saker. Han kör glatt omkring på hjul utan luft utan att fatta. Men det gör inte mig mindre arg för det.
Att kontakta pappan om storebror längtan är däremot svårt. Kräver så mycket av mig. Att jag sväljer mycket stolthet. Det gör mig svag. Och utsatt. Men du har rätt. Jag borde bolla med honom. Jag hoppas att jag kommer dit så småningom.
28 juni 2008 at 9:07 e m
Hm. Men bra att du säger vad du funderar på. Sen vet jag ju att man ska välja sina strider, och kanske är det döva öron såhär i början, men jag tycker inte du ska ta för mkt hänsyn till hans värld.
Ändå.
Och ang storebror. Jag vet ju inget. Men kanske pappan märker samma sak? Kanske du inte måste ta upp det, det är ju hans fel men det går ju inte att förändra…….
Det är ju såhär det är nu. Jag tycker du ska ta upp de saker som pappan kan fixa. Resten är väl ….jag menar , den biten är ju det värsta i allt det här. Att barnen saknar den andre föräldern. Värre än så blir det inte, men samtidigt är dte det ”enda” som du måste tugga i dig. För du kan påpeka det men pappan kan inte egentligen göra något åt det.
Nu är jag långrandig och jag sitter inte i din sits, då är det lätt att till viss del förenkla saker. Ta det jag skriver med en nypa salt.
Fast det gör du nog ändå. =)
Keep up. Danskursen låter kul…;)
28 juni 2008 at 9:27 e m
Åh hum.
Jaha. Vad ska man tro…(Jag sitter hemma och dricker Malibu och cola och måste ha mognat, för dte är SÅ sliskigt att jag knappt står ut. =) KOmmer nog skriva mkt här ikväll.)
Jo. Tänkte såhär. Det är kanske för tidigt att prata om sådana saker…?
Såna abrupt påtagliga saker som längan efter den andre föräldern. Kanske måste pappan landa och märka vissa saker själv.
På nåt vis verkar män ”lite” efter i sociala grejer, som sånt där. De väntar sig påhopp och lyssnar därför inte.
KOmpisar som separerat verkar ha behövt en period innan de kan mötas om barnen och hur de mår.
Hur gör man då. Det sjuka är att beröm är det bästa sätter att bli populär. Breöm pappan för allt han gör bra och du blir snart duvan. Om du nu nånsin varit en skata vill säga…
28 juni 2008 at 9:51 e m
Du ser ju vilka smarta tricks jag har att komma med idag..nähej, ska sluta skriva kommentarer på drinkbasis, har redan testat det hos SkildaPappan och det gick sådär, ha ha…fast då var kl 4 på morgonen, riktigt där är jag ju inte än.=) Men efter att ha fått barn så har man ju pausat i drinkarna i 1-2-3 år, man är liksom fjortis-tjohejig på nytt. =)
vad jag egentligen ville påminna om, är den där gamla dängan , som jag aldrig kommer ihåg… Hjälp mig se vad jag kan påverka, modet att påverka det jag kan, och visheten att inse skillnaden.
Just så går den ju inte alls men du vet vilken jag menar. Och jag tror att nåt sånt är en bra stödpunkt i the kommunication med ditt X. Vissa saker är konsekvenser av ert upbrott, men inte allt kan han påverka/fixa. Nu. Längre. Det får du lära dig att hantera. Eller, snarare dina barn måste lära sig det.
Det är för jävligt men inget din sambo kan fixa nu.
Det tjänar inget till att leta syndabock. Spara din energi åt att få dina barn att trivas med resterande delar av livet.
(Givetvis skulle jag aldrig palla leva efter mina egna råd… Men jag kan ju alltid irritera någon med att predika vad jag tror och hur jag skulle vilja göra själv i den situationen.)
28 juni 2008 at 11:45 e m
Nár jag láser ditt inlágg kan jag kánna igen mig i din sons reaktion. Mina főráldrar skilde sig nár jag gick pá hőgstadiet o din son verkar ju vara betydligt yngre án vad jag var men kánner ándá igen det. Man vill liksom ta ut all frustration o sorg pá nán o tar dá den man kánner sig tryggast med, den man ár sáker pá kommer álska en ándá tillslut.
Ditt ex kanske aldrig sagt att du ár en skata, din son kan ha plockat upp det uttrycket frán en helt annan situation. Att han lángtar efter pappan kan ocksá vara en liknande grej.
Min mamma erbjőd sig att jag kunde ringa pappa o t.o.m. sova dár en natt om jag ville. Det var ju inte det jag ville utan bara att min mamma skulle veta att jag var ledsen, ville ha en reaktion.
Nu ár ju alla olika, men helt sákert ár ju att det kommer bli báttre!
Kram
29 juni 2008 at 12:54 e m
annac: Först. Hoppas du mår bra idag. Inte har grymt ont i huvudet och att du fick en skön sovmorgon!
Skönt att höra att vänner till dig fick vänta ett tag innan de kunde börja diskutera barnen. Då behöver jag inte ha panik och inte känna skuldkänslor för att jag inte diskuterar dessa saker med pappan.
29 juni 2008 at 12:59 e m
Maria: Bra att höra hur du haft det. Känner faktiskt igen mig själv i det som du beskriver, även jag är skilsmässobarn. Jag tror att det viktigaste är att stötta i längtan som han känner. Jag tror också att det kan vara svårt att gå mellan pappavärlden och mammavärlden så här i början. Men jag kan inte förneka att det är tungt att stötta i hans längtan till pappan.
30 juli 2008 at 2:56 f m
För att komma så här en månad senare: jag kan bara hålla med om att det är tungt att gå mellan pappa- och mammavärldarna. Mina föräldrar skiljde sig när jag var elva och den stående bytardagen blev tidigt söndagar. När jag läser din blogg får jag en större förståelse för vad mamma pysslade med, varför hon alltid ville kramas så fort vi kom – hon saknade oss såklart. Men jag behövde vara för mig själv ett par timmar för att landa.
Så här i efterhand ser jag hur jobbigt det var, själva bytet och omställningen. Det positiva är att det med åren blev lättare och omställningen gick fortare.
Dessutom blev min mamma en mycket bättre mamma och förebild efter skilsmässan. Jag vågar nästan inte tänka på vilken lam bild jag hade av henne innan. Efteråt blev hon Kvinnan Som Kunde Allt och det inspirerar mig fortfarande.