Linda med M&m

Jag tänker mycket på detta med lycka just nu. Vad som krävs för att jag ska bli lycklig. Jag har mina barn och de är fantastiska och de två gör mig otroligt lycklig. Men det räcker inte. Jag saknar ”vuxenheten”. Kramarna, närheten, pratet och kärleken. Jag saknar helt enkelt någon att dela min vuxenhet med. Innebär det då att jag inte kan bli hel och lycklig om jag inte har en man att dela det med? Innebär det att jag måste vänta med att bli helt lycklig tills att jag träffar någon ny? Kommer jag inte bli hel förrän detta sker?

Om det är så tycker jag att det är tragiskt. Kan jag inte bli lycklig i mig själv?

Orust har varit superhärligt. Jag har solat, badat, ätit gott, varit med syrran och mamma och hennes man. Och framför allt jag har varit på semester med mina barn. Ingen semester någonsin har jag fått så mycket hjälp som denna. Jag har inte lagat en enda måltid. Jag har bara tagit hand om mig och mina barn. Och druckit rosé, förstås!

Kvällsdoppet togs vid branta berget. Och ja, jag dök!

Men som vanligt finns det smolk i glädjebägaren. Att pappan inte får se barnen när de får upp sin första krabba. När lillasyster blir överlycklig för att hon simmar helt själv med armpuffarna på. När storebror får följa med på djupt vatten med mig då han bara har simring på sig. När vi gräver sandslott som luktar gammal tång.

Samtidigt ser jag också att hade jag och pappan gjort denna semester med barnen hade den inte blivit som nu. Jag hade varit sur för att jag fick slita i köket och att pappan hade passat, i mitt tycke, barnen dålig. Jag hade också varit stressad för att jag behövde ha koll på allting. Allt från mat- och sovtider till att barnen skulle smörjas in med solkräm. Denna semester har det funnit andra som har kontroll, på vissa gemensamma områden, så jag har kunnat släppa på mitt kontrollbehov. Så skönt.

Imorgon åker jag, syrran och barnen toktidigt (och då menar jag verkligen toktidigt) till Orust. För lata semesterdagar tillsammans med vår mamma och hennes man. Har tyckt att det ska bli trevligt och kul, men inte mer än så. Men något har hänt. Jag ser idag fram emot det med spänning och jag längtar. Jag tycker att utmaningen att åka bil så långt med två barn som bara bråkar där bak ska bli rolig.

Och vara tillsammans med syrran. Syrran, världens bästa syster. Tillsammans. Vi delar mer nu än någonsin förut. Hon finns numer i min vardag. Tillsammans med mig. Tillsammans med mina barn. Jag gillar att ha henne i min vardag. Jag gillar det skarpt!

Ett litet, svagt stråk av något känns i min kropp. Det kallas för lycka! Och idag känner jag en liten känsla av lycka. Så skönt att känna känslan igen efter dagar av hopplöst svart. Denna gång kommer jag tillbaka snabbare än förut.

Jag är på väg!

Storebror tycker om att räkna. Häromdagen säger han vid frukosten:

Och så får jag höra hela vägen till 113. Sen blir det svårt för honom. Jag försöker förklara att det är på samma sätt som då man börjar räkna bara att man sätter 100 framför hela tiden. Han tänker ett tag, ganska länge, sedan kommer det:

Fantastiska storebror! Vilka fina ord för tiotal och hundratal. Och vad kul det är att få ta del av vad som händer i hans lilla huvud. Hur tankarna flyger och far där inne och slutligen kopplas ihop som smala räknet och stora räknet.

Jag mår bättre! Rapporter blev klara på jobbet. Barnen är tillbaka hos mig. Semestern har återigen börjat. Pappan och jag löste en konflikt vi hade. Jag mår helt enkelt bättre.

Och jag har fantastiska vänner! Och ni alla som läser bloggen, kända som okända, betyder så himla mycket för mig i min resa genom skilsmässolandet!

Tårar, tårar, tårar när jag lämnat barnen till pappan. De ska iväg på semesteräventyr, där jag inte är delaktig. Där jag inte kommer att få se glittret i ögonen när det nya och spännande sker. I halva deras liv är jag inte längre delaktig. Det suger. Det suger fett!

Nu är det offknappen som gäller. Nu ska jag jobba bort detta pisstänkande och detta pissliv som jag just nu är inne i. Så nu är det hög musik och off.

Jag har inte fattat. Att ledsenheten och bitterheten banade väg för att hamna långt under igen. Jag vill inte. Jag vill inte nu. Jag var inte beredd.

Jag befinner mig i något slags ingenmansland där bergodalbaneturen har stannat och känslorna håller en jämn nivå. Låg nivå, men jämn. Det gör mig stressad. Jag vill må bra. NU. Och gång på gång får jag hålla i mig och säga till mig själv: ”Stanna kvar. Känn klart. Stressa inte.” Så lugnar jag mig för en stund. Tillåter mig att må dåligt. För en stund. Och så börjar det om. Stressen över att må bra, komma vidare.

Ibland ser jag en lösning i att hitta någon ny. Bli kär. Låta förälskelsens lycka ta över. Det lockar. Fast jag ser också att den vägen inte skulle vara den rätta just nu. Jag är inte redo. Jag måste känna klart. Göra skilsmässan klar. Inte gå in i något nytt. Gå den smala vägen denna gång.

Jag känner mig ledsen över mitt liv som jag lever nu. Semestern som behöver avbrytas för att pappan ska ha barnen. För att jag på kvällen får gå och hämta mina barn när jag kommer från jobbet. Barnen borde ha varit hemma när jag kommer, som i en vanlig familj. För att pappan avslutar sms till mig med ”hälsningar, pappan”. Hälsningar! Det gör mig galen. Som om vi vore några affärsbekanta.

Och jag är så bitter. Jag vill verkligen inte bli en bitter surkärring för att jag går igenom detta. Jag vill vara ödmjuk. Men jag kan inte. Jag är bara bitter.