Ett drygt halvår har gått sedan min värld rasade samman. Ett halvår är lång tid. Mycket har hänt. Jag har kommit en lång bit på vägen, jag ser det själv. Men samtidigt står jag still. Sorgen och ledsenheten kommer fortfarande över mig och är, på sätt och vis, mer svårhanterlig nu än då.
Nu har jag svårare att be om hjälp. Att akut komma gråtande till vänner och släkt. När folk frågar hur jag mår så svarar jag ”bra” även fast det inte är så. Jag håller igen och jag håller för mig själv.
Jag har utnyttjat mina nära så mycket under en lång tid. Och jag är så trött på mig själv för all plats jag tar. Att allt gäller mig och de kriser jag går igenom. Hur jag för hundrade gången grinar för att jag längtar efter mina barn, för att jag är dumpad eller för paniken över ensamheten.
Mina nära skulle säga annorlunda, att jag alltid är välkommen, men det är jag själv som sätter begränsningen. Jag tycker att jag borde må bättre. Jag borde kommit över mer än vad jag gjort. Så när jag läste annacs kommentar kände jag stor lättnad. Jag har bara kommit en liten bit på vägen och det ska vara så. Jag behöver inte må bättre än vad jag gör. Det är ok att må skit till och från fortfarande.
17 juli 2008 at 10:17 e m
Självklart har du rätt att må dåligt till och från. Det går upp och ner, och man vet aldrig när ner dyker på en. När man minst anar är det bara där och allt känns bara eländigt och skit jobbigt. Ett halvår är inte lång till heller! Det tar tid att bearbeta en så stor livsomställning, inget man gör i en handvändning
Men snart ska du se att ner är färre och upp är fler, för varje vecka som går så kanske du dyker ner en gång mindre!
17 juli 2008 at 10:24 e m
Det där utrycket stämmer verkligen. Att tiden läker alla sår. Det måste få ta tid. Jobbigt, men sant. Du är starkare än du tror – lita på dina egna vingar. Din tid kommer. Det vet jag, för min kommer också
17 juli 2008 at 10:30 e m
När jag hört folk berätta både privat och genom jobbet om hur länge de mådde skit, så har det för flera personer tagit mer än två år, och ibland under dramatik
Då ditt halvår – och den klarsyn jag tycker finns i dina inlägg, hur du än mår, rätt tröstande. Att du håller inne bland vissa och gråter bland andra, det känner nog alla som varit där igen.
Om två dar får jag äntligen se min dotter (senast var 18 juni) Jag har nog klarat det bara genom att jobba tills jag somnat, konferens utomlands och att det varit 30 mil mellan oss. Jag tror det varit lättare än att som du veta att de är i närheten, och faktiskt lika gärna kunnat vara hos dig.
Att därför läsa dina inlägg och både känna igen mig och ändå inte, blir ett sätt att få veta att jag också är normal, att jag också kan våga känna som du. Även om du ”bara är en blogg” så berör du genom den..Så vad du än känner; dumpad, besvärlig, gnällig – så ska du veta att du i knappast är ensam. Vem du än är bakom bloggen – Stå på dig!
Jag hoppas telefonen från din och din syrras krogkväll ringer, och att det blir en god svampomelett med vitt vin och blåbärspaj från landet, mellan två par blygt skrattande ögon, ett tafatt ”vi ses!” och inget mer – för tillfället….;-),
Jag tänker drömma åt mitt håll, mest om lägenheter – för tillfället i alla fall….
18 juli 2008 at 2:35 f m
Känner visst igen migsjälv lite. Jag orkar inte visa att jag mår dåligt längre. Jag tänker om jag håller fasaden av att må bra tillräckligt länge kanske jag börjar må bättre
Kram
18 juli 2008 at 10:10 f m
Jag tror de som är nära dig gärna ställer upp. Tänk hur du själv skulle göra för någon annan i din närhet. Glöm inte att höra av dig den dagen du mår bra, det är lika viktigt för de som bryr sig att få veta.
18 juli 2008 at 10:26 f m
Anna: Det är bra att bli påmind om att det inte gått så lång tid – egentligen. Och jag fattar ju, någonstans, att det blir bättre.
Camillas lockar: Vet du, jag är så himla glad för din skull. Att det går åt rätt håll. Bara genom att se vart det bär för dig stöttar mig!
larvad: Vad härligt att du snart får vara med din dotter. Ni har ju varit länge ifrån varandra. Och vad bra att min resa kan hjälpa dig i din. Nu får jag göra vad andra gjort för mig!
dumpad: Jag har också haft tankar på att om jag håller fasaden så kanske jag sprider lite positiv energi till mig själv och att det blir en bra spiral. Men samtidigt är jag tveksam till det. Det onda måste få komma ut för att jag ska kunna gå vidare. Men absolut är det en svår balansgång mellan att gräva ner sig och att bara stänga av.
Kerstin: Tack för påminnelsen om att jag även ska berätta när jag mår bra. Har inte tänkt på det på mycket länge.