Linda med M&m

En irritation dröjer sig kvar i min kropp. Jag har känt den i över en vecka och väntat på att den ska försvinna men som oftast växer irritationen sig större då jag bara förnekar den. Som vanligt gäller irritationen pappan, men denna gång gäller den även mig själv lika mycket och min oförmåga att släppa taget.

Pappan och jag har haft en överenskommelse om att vi ska ses varje söndag någon timme eller två för att 5-dagarsperioderna för barnen inte ska bli för långa. Redan efter ett par veckor sa pappan att varje vecka inte passade för honom vilket ledde till att vi hade en kraftig diskussion där det slutade med att jag barnsligt nog slängde på luren mitt i en mening.

Då jag diskuterade detta med en av mina vänner sa hon så klokt: ”Du kan bara göra vad som är rätt för dig och för barnen. Vad pappan tycker är rätt för honom och barnen det får han avgöra och det kan du inte styra över.” Hon har helt rätt.

Det hela slutade med att jag träffar barnen då det är pappans fem dagar för det är viktigt för MIG och för att jag också tror att det är viktigt för barnen. Då jag har barnen har pappan inget tvång att träffa dem, han kan om han vill, men det kräver att han frågar mig i god tid eftersom jag annars kan ha planerat något annat.

Så nu i veckan, min första hämtardag på dagis. Spökfest på dagis med dropin-kaffe. Pappan väljer (glömt bort?) att inte komma. Irritationsbägaren rinner över för mig. Först detta med helgerna, sedan detta att inte komma på dropin. Vikiga grejer för barnen. Men pappan ser inte det.

Jag blir verkligen skitirriterad, och ledsen, mest på mig själv för att det är ju som vännen säger; jag kan bara styra över min del. Och vad är det som säger att mitt sätt är det rätta? Vad har jag för veto att tycka, tänka och sätta ribban för ungänget med barnen?

Idag halv 4:

”Paaammmmma!”  Hon tittar förvånat på mig. ”Mamma! Min maaammmmaaa har kommit!”

Så tar vi lillasysters grejer och går till storebrors avdelning. Där möts jag av en stor grön sköldpadda (ok, Turtle) och inte viste jag att sköldpaddor kunde kramas och pussas så mycket!

Nu när de sover så har en helt annan trötthet infunnit sig i min kropp. Stressen från igår är som bortblåst och jag är bara lugn. Och lycklig.

De mina är hemma.

Nu är det fem dagar sedan jag hade barnen. Det känns. Längtan bränner som en eld i kroppen. Och det sätter sina spår. Ledsenheten kommer så fort jag slappnar av. Jag har därför ingen ro och har svårt att sitta still. Som om jag har myror i hela kroppen och en stressnivå som inte är sund.

Men i morgon vänder det. I morgon hämtar jag mina små på dagis. I morgon ska vi kramas, vara nära och återigen kramas. Är de oroliga då det är dags att gå och sova så ska de båda få sova i min säng. Det kan vi nog behöva alla tre.

Nu börjar nedräkningen!

Jag tycker det är svårt att gå mellan världarna. Mellan mammavärlden och vuxenvärlden. Idag hos vännen från jobbet, bland tapeter och slipdamm, börjar jag planera för eftermiddagen då jag ska träffa barnen och pappan över en fika. Så fort mina tankar börjar vandra över till mammavärlden blir jag genast låg, jag tappar fokus på vännen från jobbet och det är skönt när jag åker hem. I bilen, i ensamheten, tänker jag på varför det är så svårt i skiftet mellan mammalivet och vuxenlivet.

Är det svårt för att; jag förtränger att jag har barn för att det inte ska vara jobbigt när jag är utan dem? Och när vi ses igen så blir jag påmind om vad jag missar hela tiden. Eller är det (och oj, vilken förbjuden tanke) faktiskt så att jag tycker det är skönt att vara själv och att avbrottet med en fika med pappan och barnen stör mitt ”eget liv”? Eller är det jobbigt för att jag så tydligt separerar vuxenlivet med mammalivet och att dessa två ”Lindor” inte kan vara i samma kropp hela tiden? Eller är det så att jag tycker det är tufft att träffa pappan? Eller är det så att jag blir så påmind om skilsmässan, uppdelningen av barnen och att jag är ensam när vi möts alla tillsammans? När barnen strålar och njuter för att det är vi fyra över en fika.

Jag vet inte. Men jag vet att jag blir sjukt låg och ledsen. Och jag tycker inte något är kul. Jag ser inte fram emot att träffa barnen. Eller jo, det gör jag, men det är svårt att göra den uppryckning som krävs för att denna fika ska bli bra. Det krävs massor med energi. En energi som jag inte har.

Denna helg tillbringar jag med en av vännerna på jobbet. Hon har skickat iväg man och barn, och tillsammans ska vi tapetsera i deras hem. Slitsamt men fantastiskt kul! Mitt bland slipdamm pratar vi skit, reflekterar över livets svårigheter, skvallrar om våra fantastiska barn och har allmänt trevligt. Samtidigt sliter vi som djur (eller mest hon idag, jag smet iväg och red på islandshäst ) och vi båda kommer säkert ha träningsvärk i slip- och spackelarmen.

Nu på morgonen: Jobbigt samtal med pappan. Gjorde mig arg. Jättearg. Och ledsen. Det var längesedan, men återigen grinar jag på jobbet. Av maktlösheten. Av att han inte fattar. För min ilska och min oförmåga att bara svälja. För låsta positioner som är så svåra att ta sig ur. För att jag vrider och vänder på mig själv för att få det att funka.

Denna skilsmässa har varit sjukt jobbig, och är det stundtals fortfarande. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag inte hade klarat av detta om jag inte hade haft mina vänner.

Bästa vännen som funnits där hela tiden, som aldrig backat en sekund från min sida, som torkat mina tårar, serverat mig både kaffe och vin, som låtit mig ta plats mitt i hennes eget hektiska liv. Jag kan inte nog uttrycka min kärlek!

Tvillingmamman som återigen kommit in i mitt liv. Där jag försummat henne i många år för att jag varit bekväm och lat. Och trots det tar hon emot mig med öppna armar och är precis som förr.

Vännen från förr som finns i mitt liv med så mycket klokhet och eftertanke. Som vet vilka knappar hon ska trycka på för att jag ska våga det jag inte vågar.

Syrran som blivit en vän. Hon tar med mig på utekvällar, lär mig sminka mig så att jag blir sjukt snygg och kan ragga killar. Och hon älskar mina barn.

På jobbet har jag tidigare haft många bekanta men i och med denna skilsmässa har några av mina kollegor blivit mycket nära vänner. Hos dem kan jag grina, beklaga mig och skälla på pappan. Och nu på slutet kan jag också skvallra om dejter och pirr i magen. Alla vågar ställa de jobbiga frågorna och ”går inte på” då jag bara säger att jag mår bra, när min kropp säger något annat.

Så till sist men inte minst. Ni alla här som läser och kommenterar. Ni ger mig så mycket stöd. Hjälper mig att gå vidare. Låter mig inse att det är ok att må skit emellanåt och att allt inte måste gå med raketfart.

Så alla TACK, TACK, TACK!

Under en stor del av mitt vuxna liv så har jag vetat att jag bär på något dolt i mitt inre. Att jag stängt ett utrymme som jag inte har kontakt med. Jag och psykologen har nuddat vi det ett antal gånger men skilsmässan har alltid trängt sig före.

För två veckor sedan sa psykologen någon som lät ungefär som om ”Ska du gå här, så får du fan ta och börja anstränga dig lite.” Ja, han sa ju inte riktigt med de orden men kontentan var absolut detta. Så under två veckor har jag tänkt på vad han sagt, låtit det gro och jag har också bestämt mig. Bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Nu måste jag få veta vad som finns där inne. Nu måste jag få tillgång till hela mig.

Så psykologbesök idag. Han frågar som vanligt ”Vad vill du prata om idag?” Och idag svarar jag: ”Jag vill prata om det hemliga där inne, men jag vet inte hur eftersom jag inte vet vad det är.” Sakta, sakta lirkar han mig på rätt väg. Han frågar, kommer med påståenden och iakttar mig och mina reaktioner. Och sakta, sakta kommer jag ihåg saker från länge sedan. Ledsna saker. Arga saker. Tungt som fan. Men mitt i är jag lycklig. Jag är på väg!

Boom! Verkligheten kom ikapp. Pang!

Jag har fått smaka på närheten, pirret, känt längtan och spänningen. Varit kvinna och inte bara mamma. Nu är jag dumpad, och den biten tycker jag är helt ok. Såhär i efterhand var han inte den rätta. Men jag har liksom vaknat till liv. Jag vill vara förälskad och att det ska vara besvarat, men fan, jag orkar inte leta, dejta och springa på krogen.

Så idag känns det tungt. Och ensamt.

Nu tillbaka till höstens Sverige. Så här har våra dagar sett ut!

För att sammanfatta resan lite kort så listar jag några saker:

• sol
• bad
• hjälp med barnen
• massor av kärlek från barnen och släkten
• rand (jag blir annars aldrig brun)
• + 2 kg
• vin
• trevligt sällskap

Under resan har jag också haft många funderingar till att resa som familj, dvs. mamma, pappa och barn, kontra att resa som jag gjort nu med många släktingar. Mer om detta i senare blogginlägg. Nu hägrar det stora tvättberget och kylskåpet som skriker efter mat!