Idag tog tålamodet slut rejält. Barnen gnällde en gång för mycket vid påklädningen då vi skulle gå ut. Följande konversation utspelade sig i vår hall: ”Inte ha dom byxorna”, ”det knölar sig”, ”inte ha den jackan”, ”snälla storebror sätt på dig galonisarna”, ”inte ha den mössan”, snälla storebror sätt på dig galonisarna”, ”inte ha dom skorna”, ”SNÄLLA STOREBROR SÄTT PÅ DIG GALONISARNA”.
Tillslut säger jag: ”Om jag hör ett endå gnäll till då går vi inte ut. Då kommer jag att vara skitsur och ni får leka helt själva inne!” (jag vet, jag blev max tre år).
Så kommer det: ”INTE HA DOM BYXORNA (igen)!”
Jag sliter av lillasyster hennes ytterkläder (storebror hade knappt några på sig) och går ifrån hallen. Barnen går helt förskräckta in på sitt rum. Lillasyster grinar. Så hör jag hur storebror säger till lillasyster: ”Kom jag läser en bok för dig.” Och så sätter de sig nära, nära i hennes säng för att läsa bok ihop. Fint, men mitt dåliga samvete sköljer in som på ett stormande hav. Han ska inte behöva ta hand om henne för att jag blir tre och ballar ur.
Jag vet ju att det är så här för alla föräldrar då och då, att man inte orkar, och att allt går lite för långt, men fan vad skitigt det känns.
5 oktober 2008 at 11:29 f m
Man är inte på topp jämt. Det viktigaste är väl att du uppmärksammar hur du reagerade och kan ”stoppa” dig själv nätsa gång. Sedan är det ju så att det är svårt att vara världens bästa mamma hela tiden. Tänk vilka krav det sätter på barnen att också vara perfekta. Det här, och jag menar exakt det här, har utspelat sig hos oss 50-tals gånger. Det är inget jag är stolt över, men nu går det faktiskt bättre.
5 oktober 2008 at 11:38 f m
Låter som min måndag… Barnen retade varandra, slogs och var allmänt odrägliga och jag skäller ut dem efter noter, skriker och går på. Lägger mig sedan på sängen och surar, och så kommer de, bekymrade, och klappar mig försiktigt så att jag inte ska explodera igen. Då känner man sig lagom vuxen och som en riktigt usel förälder. Som tur är blir saker bättre. Och man får bli arg. Bara man försöker lära sig nåt av ilskan, så att det kanske kanske blir bättre nästa gång.
5 oktober 2008 at 4:59 e m
Gah, I hear you sister! Jag har haft en sån dag med barnen idag. Det är så tröttsamt och inget in hela världen kan få mig att genomlida sånt beteende en hel dag utan att reagera. Jag tycker dock att det är bra att du markerar och går därifrån. Det tar skruv, och barn måste lära sig att det finns gränser för hur man uppför sig.
Man är faktiskt inte mer än människa, trots att man är förälder
.
5 oktober 2008 at 7:05 e m
Håller med karriärmamman. Att vara en bra förälder är inte att alltid vara glad.
Att vara en bra förälder är att visa att nu fan har ni gått för långt.
Människor är inte robotar. Finns ingen anledning för föräldrar att vara det.
Men jag fattar ju att det känns segt, men så blir de ibland. Se det från den positiva sidan- det kommer fler bråk…Moahahaha…
(när jag var liten blev mina päron asförbannade ibland men det lärde ju en att de var människor de också och inte bara bollplank av sten…)
5 oktober 2008 at 8:51 e m
Jag blir typ sådär arg varje gång jag ska borsta tänderna på Liten (16 mån).
Det är så barnsligt så det är inte sant; att jag blir arg och försöker markera något för en liten person som inte förstår varför det är så himla viktigt att borsta tänderna två gånger om dagen…
Jag tycker det var bra att du stod fast vid vad du hade sagt. Att ”om jag hör ett gnäll till så…” Annars lär de sig aldrig att förstå vart gränserna går. Det finns så många föräldrar som säger ”nästa gång så…” men som inte följer upp vad de sagt. Vad lär sig barnen på det?
Det viktiga är väl att inse när vi går över gränsen och sen i efterhand be om ursäkt och förklara varför. Det är okej att vara arg ibland!
5 oktober 2008 at 9:03 e m
Alla: Det är så skönt att höra att ni andra är med om samma saker som jag (jag VET ju att det är så, men att höra från livslevande personer är fantastiskt). Jag tycker att det är ok att bli så här arg som jag kan bli, just för att visa att jag verkligen inte är perfekt. För det är, tror jag, som Kerstin säger, att annars sätter man upp orimliga ”perfekthetskrav” för barnen.
Men det tyngsta var verkligen att se hur storebror fick trösta lillasyster. Det kändes helt fel. Sedan ska jag också erkänna att jag är skitdålig på att be om ursäkt efteråt.
6 oktober 2008 at 12:36 f m
M&m kan säkert bli sura och tycka ”mamma dum”, men i längden kommer de också förstå¨att du har gränser och därigenom skapa egna. Okej, du kommer få tillbaka av dina barn, men samtidigt blir de stabilare som personer, speciellt eftersom du också visar andra känslor + massa kärlek. Kul att du dejtar..
6 oktober 2008 at 3:15 e m
Det där är nog inget ovanligt Linda! Man har inte tålamod varje dag, det är bara så. Vissa dagar så tappar man det. Det viktigaste är att be om ursäkt för att man brusade upp och tala om att det inte är barnens fel. Annars tycker jag inte att det är något fel i att barnen får se att man faktiskt inte är nån super woman. Du är bara människa, och det finns ingen som är ofelbar.