Idag är jag så trött att jag nästan faller omkull. Just nu tycker jag att det är skönt att barnen ska till sin pappa imorgon. Och just för att jag känner så, så öser det dåliga samvetet över mig. Samvetet som säger: ”En bra mamma borde inte tänka så, en bra mamma borde vilja ha barnen hela tiden.”
Men precis nu känner jag mig uppäten inifrån. Trotset från lillasyster som gör mig tokig och syskonbråken som också blivit fler sedan lillasyster toppat trotsnivån.
I mitt stilla sinne förstår jag att det är ok det som jag känner. Att det är ok att vilja ha lite egentid (det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva). Men det är svårt att få ihop det jag fattar i huvudet med det som jag känslomässigt känner i hela kroppen.
Det är tufft nu.
12 mars 2009 at 10:51 e m
Förstår att det är tufft.
Och precis som du skriver är det ok att känna så.
När man är två vuxna i en familj turas man ju om att ta bråken och tillsägelserna men när man är ensam förälder tar man ju allt själv och då behöver man också en paus ibland.
Jag har börjat uppskatta både min ensamtid och tiden med barnen och jag har insett att jag måste ladda batterierna för att orka med veckorna med barnen.
Hur hemskt det än låter.
En stor styrkekram till dig.
Anna
13 mars 2009 at 8:17 f m
För att orka vara en bra förälder och en bra ”sig-själv” måste man ju ha tid för att isolera sig. Det är inte för intet som flera kulturer t o m lägger in detta som en tradi´tion eller en grej man ska göra en gång då och då.. Du har dessutom som ensam-förälder ännu större behov. Var självisk när du behöver och njut av det! Det blir du bara en ”bättre” Linda av.
13 mars 2009 at 9:05 f m
Ja, det är jobbiga tankar Linda! Men helt normala! Man förändrar sina behov efter förutsättningarna, och det är det du har börjat göra nu. du börjar bli van att få vila emellanåt utan barnen, och då är det din referensram. Inget konstigt alls!
Samtidigt förstår jag dina motstridiga känslor, men försök att inte ha dåligt samvete. Barnen har det jätte bra hos pappa och du får möjlighet att vila upp dig så du är en bra mamma med mycket energi nästa gång ni ses.
Och kom ihåg att barn trotsar den som de känner sig trygga med. Så att lilltjejen trotsar mycket är bevis på att hon känner sig trygg med dig, hon vågar utmana för hon vet att du finns där för henne ändå.
Stor kram!
17 mars 2009 at 5:26 e m
Känner igen det där. Och det ÄR helt ok att vara trött på sina barn, det blir vi alla emellanåt. Bättre att vara ärlig om det än att försöka skjuta bort tanken. Det blir bättre, jag lovar…
18 mars 2009 at 10:10 e m
Gu ja, motstridiga känslor. En vecka med barn som är lååång och en vecka utan som går som ett kick. Hela tiden längtan efter ”den andra veckan” liksom. Man måste nästan vara med om det för att förstå att det är en rätt jobbig blandning av två så olika och tuffa situationer. Rätt jobbigt att vara förälder varannan vecka också faktiskt, med rutiner och sånt.