Jag har varit skild i över ett år nu. Det året det minst tar för att komma över en skilsmässa. Min blogg har handlat om hur det är att skilja sig, både som kvinna, men kanske framförallt som ensamstående mamma med två barn.

Mitt år har inte varit lätt, men nu när jag tittar tillbaka kommer jag knappt ihåg dåligt jag mådde där mitt i skiten. Så sanningen är kanske att tiden läker alla sår? Eller så väljer jag att sopa under mattan, glömma bort bara för att få möjligheten att leva igen. Vem vet?

Idag mår jag helt ok. Jag har förlikat mig med att pappan och jag inte lever ihop. Att pappan valde att leva med en annan kvinna istället. Ibland bubblar det upp en ilska hos mig över att pappan valde att ljuga istället för att berätta sanningen för mig, men oftast så går den över ganska snabbt och ersätts över en sorg att han valde den fega vägen. Denna väg som har gjort att mitt förtroende för pappan inte är så stort och att vi därför har stora kommunikationsproblem. Kanske går det över, men just nu känns detta svek som ett allt för stort hinder att överbygga.

Jag har däremot inte förlikat mig med att jag kommer att ha mina barn på deltid, vilket jag aldrig kommer att göra, och det var nog när jag insåg detta som stressen över barnen släppte som mest. Mina fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Även när lillasyster trotsar alá 3-åring eller när storebror bara snäser åt mig på 6-åringens vis.

Som ni säkert har förstått så är detta inlägg ett avslutande inlägg. Jag har inte längre så mycket att skriva om då det gäller skilsmässan. Livet tuffar på och även om jag fattar att denna skilsmässa kommer att föra med sig både toppar och dalar även i fortsättningen så kommer jag kunna greja det.

Men en sak som är säker och det är att detta år hade jag INTE klarat av utan bloggen, där jag fick möjlighet att spy ut min förtvivlan, min ilska, min rädsla och min stora sorg. Och där NI fanns (och finns) på andra sidan och har läst och kommenterat. Ni ska bara veta att ni alla har varit ovärderliga och jag kan inte nog uttrycka min stora tacksamhet för att ni följt min väg så som ni gjort. Ett stort TACK från djupet av mitt hjärta!

Så kommer jag då att blogga vidare? Jag vet faktiskt inte. Just nu finns varken tiden, lusten eller orken. Och jag vet inte heller vad jag skulle blogga om. Kanske om barnen och vardagslivet (öppet)? Kanske om det heta singellivet (tokanonymt )? Jag kommer i alla fall fortsätta att läsa era bloggar och kommentera lite då och då.

Många innerliga kramar till er alla!

Linda

Ps. Lite rädd är jag också för detta inlägg, det känns som om jag kastar mig ut för ett stup för att testa att mina vingar funkar som de ska. Håll i hatten, nu bär det av!

Semesterplanering är kul…. speciellt om man är skild…

Skitsöndag. Ledsen, arg och uppgiven. Och jag blir skitirriterad på mig själv för att jag hamnar här.

Jag skulle också behöva jobba, så att jag kan prestera bra på mitt nya jobb, men drivet saknas på söndagar då jag är hemma själv.

Lösning: Skitsöndagen kommer att förvandlas till måndag om några timmar. Jag åker till jobbet och jobbar supertidigt, för på plats tidigt på morgonen får jag i alla fall saker gjorda.  

Idag är jag så trött att jag nästan faller omkull. Just nu tycker jag att det är skönt att barnen ska till sin pappa imorgon. Och just för att jag känner så, så öser det dåliga samvetet över mig. Samvetet som säger: ”En bra mamma borde inte tänka så, en bra mamma borde vilja ha barnen hela tiden.”

Men precis nu känner jag mig uppäten inifrån. Trotset från lillasyster som gör mig tokig och syskonbråken som också blivit fler sedan lillasyster toppat trotsnivån.

I mitt stilla sinne förstår jag att det är ok det som jag känner. Att det är ok att vilja ha lite egentid (det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva). Men det är svårt att få ihop det jag fattar i huvudet med det som jag känslomässigt känner i hela kroppen.

Det är tufft nu.

Lillasyster har sin trotsigaste period någonsin. Ingenting är bra, maten äcklig innan hon smakat, kläder vill hon inte sätta på sig, allting är nej, nej, NEJ! Hon utmanar mig hela tiden och kollar hur långt hon kan gå innan jag sätter en gräns.

Och när jag sätter gränser så blir det konflikter. Såklart. Men det är så tröttsamt att vara osams så mycket som vi är just nu. Det känns som om dagen går ut på att vi ska bråka med varandra.

Pappan och jag kommunicerar bara genom mail, vilket jag tycker är superskönt eftersom de gånger som pappan ringer för att han har något ”viktigt” att säga så slutar det alltid med att vi tycker olika och blir osams. Därför fungerar mail bättre för mig eftersom då behöver jag inte gå igång på hans konstigheter som han ibland har för sig.

Men så varannan måndag hämtar pappan barnen från dagis och kommer hem med dem till mig och han stannar på middag. Och, trodet eller ej, med det fungerar faktiskt jättebra. För hemma hos mig är vi på min planhalva och jag känner mig trygg. Vi kan inte heller prata om olika saker vi gemensamt måste besluta om eftersom barnen hela tiden finns runt omkring oss.

Och barnen tycker att det är fantastiskt att pappan kommer på middag. För mig är det också skönt att se hur mycket det tycker om sin pappa, hur mycket de njuter av att vara nära honom. Det gör mig glad.

Lycka för storebror var när han för första gången fick åka sittlift ända upp till toppen. Leendet som gick från öra till öra gjorde att det värkte i hjärtat av kärlek. Så nedför, vi åker fel, hamnar i röda backen, inte bra för nybörjaren storebror, inte heller bra för mig som också är nybörjare i att lära ut slalom.

Väl förbi branten blir backen flackare och perfekt att öva svängar i. Han åker bredvid mig och håller i mina stavar, för att ömsom stötta honom och ömsom bromsa. Jag berömmer och uppmuntrar honom mycket, dels för att han ska veta när han gör rätt men även för att jag tycker att han är fantastiskt duktig som lär sig så fort. Så i slutet av backen säger han: ”Mamma jag tycker så mycket om när du säger allt det där till mig!”

Åh, storebror, jag tycker så mycket om när du säger precis så till mig!

Imorgon bär det av till Romme för att åka skidor. Slalom ska jag lära mina barn. Kan bli succé. Kan bli ett stort skämt.

Jag lär bli varse.

Jag har under hösten gått en kurs för ”potentiella ledare”. Kursen har varit bra och jag har lärt mig mycket, men den stora behållningen för mig är att jag under denna tid bestämt mig för att jag vill vidare i min karriär, göra något nytt, klättra på stegen.

Och denna vecka har det gett utdelning! Jag har blivit erbjuden precis det projektledarjobb jag trånat efter, det jobb som varit mitt mål att få inom 2 år. Det gick fortare än väntat och jag har egentligen ingen aning om vad jag ger mig in på, för projektlederi är en helt ny grej för mig.

Superläskigt. Spännnade. Och fan så kul.

Spänningskapitlet är kanske lite för spännande för mig. Egentligen. För detta kommer inte sluta bra om det fortsätter eftersom jag kommer att falla för honom. Och jag lovar, denna kille ska jag INTE falla för, jag kommer bara att bli olycklig.

Samtidigt är det så spännande med spelet som spelas och ger mig en enorm kick för all bekräftelse som jag får.

Jag kan helt enkelt inte låta bli.